drömmen

IMG_7853web

Så var det gjort. Jag hämtade mina saker ifrån Beckmans och åkte därifrån. När allt var inpackat i bilen gick jag runt på våningen som var vår. Min och mina klasskamraters. Som vi slitit, skrattat, skapat, bubblat av entusiasm och idéer, gråtit av trötthet och prestationsångest. Nu har de tagit examen. De ska vidare på sin resa i modets, textiliernas och konstens magiska värld. Själv blev jag aldrig klar. Kommer aldrig bli klar. Inget prestigefyllt examensbevis från Designhögskolan med stort D. Som jag kämpade för att komma in och som jag kämpade för att kunna stanna kvar. Men jag nådde aldrig fram till målet, körde bara rakt in i väggen istället. Det är en stor sorg som det kommer ta tid att hämta sig ifrån. Framför allt kommer det ta tid att acceptera och förlåta mig själv för att jag inte orkade mer. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag fått höra i min rehabilitering att det är de ambitiösa, duktiga flickorna som oftast drabbas av utmattning, att min depressionssjukdom inte är ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att jag kämpade på för hårt och för länge – jag sumpade min dröm och den kommer aldrig att komma tillbaka. Jag måste leva med att kroppen som gav upp och hjärnan som slutade fungera är mina. Det är en sorg. Visst hjälper det att tänka på att jag åtminstone fick hjälp medan min dotter ännu är liten, att jag inte arbetsknarkade bort hennes barndom och vår relation – visst hjälper det. Men att vara en bra mamma är bara en del av mig. Det där andra som bara var mitt, min dröm och min passion, min egen plats där jag kunde uttrycka mina känslor, tankar och idéer. Den platsen är borta nu. Och den är borta på grund av mig själv.

Jag gick flera varv runt på våningen, tittade på allt, satte mig i fönsterkarmen där jag brukat sitta. Drog fingrarna över borden, väggarna. Just som jag skulle ta hissen ner till bilen igen såg jag mig själv i spegeln, rödgråten framför provdockorna. Jag vet inte varför, men jag kände direkt att jag var tvungen att ta en bild. Det kändes så slutgiltigt på något vis. Dockorna, uppradade men tomma. Bakom mig.

 

update om husläget

kim_har_maalat-web

Näe, vi har inte börjat måla än. Tyvärr! Men det är detta vi längtar till! Att få börja ta hand om huset, göra det till vårt. Göra fint och mysigt…

Som det verkar nu blir det flytt ner till Skåne i slutet av juni. Vi har en hel del att beta av innan dess, MEN över varsin kaffe igår kom vi fram till något mycket bra: vi tar det lugnt. Först hade vi tänkt måla om i en massa rum, slipa upp golven på nedervåningen, dra upp den fula plastmattan som ligger på ovanvåningen och se om det ligger trägolv där – slipa, tapetsera med mera med mera. Och allt detta alltså INNAN vi flyttar ner, över ett par helger typ. Nej, till och med filbunken Max vart nervös av alltihop som behövde göras tills vi kom på att vi inte alls behövde göra det. Mide behöver ha förskola, Max behöver veta hur det blir med jobb och jag behöver flyttas till en annan rehab, men få fina väggar och golv kan vi faktiskt fixa när vi kommer ner och när vi orkar.

Prioritera som sagt..inte helt enkelt när man vill mycket och gärna allt på en gång. Jag vill ju gärna vara smidig – slipa golv och måla väggar är ju så mycket enklare att göra innan alla möbler och tavlor är på plats. Det verkar så lätt som den bästa lösningen. Men om jag får återfall av stressen det innebär att få det gjort innan vi flyttar så är det ju inte alls den bästa lösningen. Jag glömmer bort det. Jag räknar gärna bort mig själv ur ekvationen.

 

hur jag kommer upp ur ångesthålen och fyller på med energi – del 1

Min dagliga utmaning är att hushålla med den mängd energi som jag tilldelats för dagen samt att undvika att falla ner i olika ångest- och depphål. Det är svårt eftersom varje dag förstås ser olika ut; både vad gäller händelser, men också inuti mig. Ibland, speciellt om jag sovit bra och fått göra saker i min takt, så lyckas jag undvika de där svarta hålen och har energi kvar enda in på kvällen. Men ofta går jag på någon nit av något slag och energin rinner ur mig som om man drog proppen ur en vask. Eller så trillar jag ner i ett sånt där hål. Oavsett vad så är jag beroende av tricks för att komma upp igen och ladda på med energi. Här är några av mina bästa:

IMG_4242web

1. Läs kärleksfulla sms. Jag screenshotar meddelanden som gör mig glad och sparar i en speciell mapp på mobilen. När jag behöver, sätter jag mig ner och läser igenom ett par stycken.

havet-web

2. Ta en lång promenad på en tyst plats. Min hjärna blir väldigt lätt trött nu för tiden. När det börjar bli för mycket för den visar den det på olika sätt, men ett vanligt är att mina sinnen blir irriterade. Jag blir ljudkänslig, ögonen börjar flimra eller så börjar allt lukta väldigt starkt och jag mår illa. Då brukar det vara bra att gå iväg till ett lugnt och tyst ställe och bara promenera rakt fram i min egen takt. Då och då stannar jag, blundar och andas en stund.

minimalism-web

3. Se en inspirerande dokumentär. Det är tufft att vara sjukskriven och känna sig begränsad av sin egen kropp, speciellt om man varit väldigt aktiv innan. I början av min sjukskrivning kunde jag ofta vara orolig över att jag aldrig skulle kunna leva ett liv som jag var nöjd med igen. Då kan det vara bra att läsa eller höra om folk som lever på andra sätt än vad som är norm här i västvärlden; för att öppna upp för andra möjligheter och syner på vad som är ett värdefullt, lyckligt liv. Jag blev till exempel sjukt peppad av tankarna och idéerna i dokumentären Minimalism: A documentary about the important things (finns på Netflix).

IMG_3967-web

4. Sminka dig snyggare än vad du känner dig. Som utmattad med depression och sömnstörningar är det lätt att se lika vissen ut som man känner sig. Tur då att det går att måla över! Jag använder ofta det här knepet om jag är tvungen att gå på något eller försöker tvinga ut mig själv på något socialt (vilket jag väldigt sällan är sugen på initialt). Folk tror att du mår bättre än du gör eftersom de nattsvarta ringarna under ögonen är concealade och du slipper svara på frågor om sjukdomen hela kvällen. Dessutom känns det lite bättre att se sig själv i spegeln.

FullSizeRender-web

5. Sitt och lyssna på någon annan. Det kan vara skönt att slippa tänka på sitt eget elände en stund. Sätt dig med någon du tycker om och låt hen prata på om sitt. Du behöver inte tänka ut massa råd. Oftast räcker det med att bara vara där och lyssna.

IMG_8189(1)web

6. Unna dig en jättestor kaffe som nån annan gör åt dig. Snabbt och effektivt knep jag använder när jag är på bristningsgränsen: jag går till närmaste kaffebar och ber om en riktigt stor cappuccino. Sen sätter jag mig på en så vacker plats som går att finna för tillfället (finns ingen så ställer jag mig bara i ett soligt hörn och sätter på en bra låt i lurarna) – och så dricker jag. När kaffen är slut brukar jag alltid må lite bättre.

IMG_3489web

7. Vila om du behöver. Jag är sjukt dålig på att tillåta mig att vila när jag känner mig trött. För vuxna vilar inte på dagen. Skit i vad samhället och folk i din närhet har tutat i dig och gå och lägg dig en stund om du är trött. Lyssna på kroppen och gör som den säger för en gångs skull.

IMG_3379web

8. Skjut fram saker. Prestationsknarkaren här skjuter ogärna upp saker, men att fylla sina dagar med meterlånga listor med saker som borde göras är ingen bra medicin mot utmattning. Bättre att göra en sak i taget och göra den saken ordentligt. Bra inspiration är dokumentären Happy people (finns på Netflix).

IMG_2537web

9. Läs en bok. Tyvärr har jag fått flera kognitiva svårigheter av utmattningen, varav en är att jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Jag har också svårt att läsa lite mer komplicerad text. Detta är en sorg för en gammal bokmal som jag, men det ska visst gå att öva upp så man får ha tålamod. Är det mycket i huvudet eller kroppen är uppe i varv tycker jag det hjälper att tända ett ljus, dra en gosig filt över sig och läsa i en vanlig pappersbok – även om det kanske bara går i några minuter.

leriga_haender-web

10. Jobba med jord. Följ med ut till en kompis landställe och hjälp till i trädgården. Att arbeta med händerna och kroppen är en skön avlastning för en överarbetad hjärna. Dessutom – är du liksom jag prestationsberoende, så är att gräva upp rabatter i jord ungefär det bästa du kan göra: det går inte att misslyckas med. Jorden blir liksom uppgrävd förr eller senare oavsett vad för teknik du använder och millimeterprecision gör ingen nytta i en rabatt.

blaabaerspannkaka-web

11. Ät något du längtat efter. Laga själv eller be någon annan laga en maträtt du inte ätit på länge.

havregroet-web

12. Släpp alla måsten. Lugn, det är inte för alltid, men bara IDAG kan du väl unna dig att göra något du faktiskt känner för. En utmattad prestationsqueen vill vara duktig och väljer gärna städa framför ta en öl med en vän. Men gör ett undantag och känn efter i kroppen vad som skulle vara kul eller skönt. Tvätt och dammsugning och mathandling får vänta. Det kan få vara smutsigt idag och havregrynsgröt är också middag. Idag får hälsan gå först.

veckan som gått…

kim_angest_web

…var tung. Som jag nämnde i inlägget med senaste lördagslåten så blev det ett rejält bakslag efter att jag kommit hem från Värmland. Och den övergripande känslan veckan igenom har varit: ta bort mig. Få bara bort mig härifrån.

Det är ett hårt slag mot självkänslan när jag får de här bakslagen. Jag som tidigare varit så kapabel, så stresstålig, så stark, driftig, företagsam och klarat mig igenom storm efter storm alldeles själv, klarar plötsligt inte ens av att ta mig upp ur sängen. Trots att jag sovit en hel natt är jag som förlamad av trötthet. Jag. Kommer. Inte. Upp. Hjärnan är avtrubbad. Dåsig. Långsam. Jag minns inte vad det är för veckodag. Har svårt att hitta orden, forma meningar. Har svårt att tänka. Det är som att hjärnan bara stängt av. Gett upp. Ögonen orkar inte fokusera, utan flimrar bara. Yrsel. Illamående. Jag kan bara ligga ner och andas. Lugnt, djupt. Då, sakta sakta, kommer jag försiktigt tillbaks igen.

Allt har känts övermäktigt. Inget har känts kul. Jag har fått hjärtklappning av minsta lilla grej och börjat gråta över struntsaker. Jag har varit tömd helt enkelt, slut, det har inte funnits någon som helst energi kvar.

Så vad hände då? Värmland var ju så bra, jag fick massor med ny kraft, kunde släppa föräldraansvaret och mammarollen en stund och hade tid att bara vara jag.

Jag antar att det var detta: På vägen hem fick bilen krångel med kylaren och blev överhettad, så vi vart tvungna att stanna mitt på E20. Lång historia kort så slutade det med att vi stod vid en sopstation ute i Tumba och fick bilen bärgad runt midnatt. Kom hem en timme senare och kröp i säng. Det kan låta dramatiskt kanske, men såna händelser brukar inte stressa upp mig särskilt. Man kan liksom inte göra så mycket mer än att försöka lösa situationen så gott det går i stunden, och funkar inte det så får man bara sätta sig ner och invänta hjälp. Det löser sig alltid till slut och vi hade ju inte gjort oss illa.

Men det är det som är så lurigt med att befinna sig i återhämtningsfasen av utmattningen: Man måste lära känna sig själv igen. Gränserna för vad jag orkar och kan ta emot har placerats om och jag har oftast ingen aning om vart de ligger förrän efteråt. Den här bilincidenten var uppenbarligen jobbigare för min hjärna att hantera än vad jag trodde. Dagen efter var jag helt slut. Men vilade jag mig då? Nähä. Jag hade ju just kommit hem från semester. Då vilar man inte. Då tar man tag i saker. Det fanns ju ingen mat hemma, det var fullt med tvätt från resan, Mide skulle komma hem igen och då ville jag förstås att det skulle vara fint och mysigt, hon hade ju också pratat om att hon gärna ville ha en kompis över, det hade hon ju pratat om så länge så det ska hon väl få ha. Hon ville gärna bjuda på våfflor, måste handla ingredienser till det. Och vi måste bestämma datum för flytten, ta reda på hur vi ska få ner alla grejer på billigast och smidigast sätt för vi har ju inte så mycket pengar att röra oss med. Måste säga upp lägenheten här i tid så vi inte står med dubbla hyror. Och förskola där nere. Det måste vi kolla upp innan de stänger för terminen. Vilken är bäst? Tänk om Mide inte trivs. Banken ska vi ha möte med på torsdag om lånet. Kommer jag förstå alla termer, borde jag läsa på om något? Och hur fan ska vi göra med bilen nu när den är på verkstad IGEN, ska vi sälja den nu innan flytten? Har vi råd att köpa en ny? Vi måste ju ha bil på landet. Och så är det den där jobbresan jag snart ska på…måste planera den. Och middag. Vad ska vi äta till middag?

Och så vidare. Det vart för mycket för min känsliga stackars hjärnan, så den stängde bara av. Och jag förstår det. I efterhand förstår jag alltid. Klart att man till slut bara drar om ens behov hela tiden blir förbisedda. Trots att man varnar och varnar och varnar. Jag fattar. Jag blir bara så less på att jag fattar för sent. Att jag inte hinner stoppa och balansera upp innan det blir fullständig krasch. För det är inte kul att bli trötthetsförlamad av sin egen hjärna i en vecka. Det tär.

Men. Efter den värsta besvikelsen över att jag aldrig verkar lära mig lagt sig, och efter att jag fått kraft nog att rycka upp mig från den djupaste känslan av misströstan över att jag aldrig kommer att hitta en hållbar balans – så försöker jag vara tacksam för att jag får den här tuffa lektionen redan nu. Medans Mide fortfarande är liten och medans jag fortfarande är ung. För det innebär att jag hinner göra om och göra rätt.

trettioåringen

IMG_4847web

Titta här då vem som står och dricker champagne i solljuset. Jag! Jag fyllde nämligen trettio hela år förra veckan. En vän till mig frågade om jag hade nån kris. Please. Har man legat fastnaglad i sängen dagar i sträck utan att orka sig upp ens för att duscha eller äta, inte vetat om man är glad, ledsen, arg, orolig, hungrig eller trött, inte känt några som helst känslor förutom absolut tomhet, meningslöshet och ångest månad efter månad. Börjat panikgråta i mataffären för att beslutet om vilket knäckebröd man ska välja känts fullständigt oöverstigligt, önskat att varenda flygplan man ser ska krascha rakt ner i en så man slipper genomlida ännu en dag…då är det ingen kris att fylla trettio. Det är en ynnest. Det är en glädje att ha orkat stanna kvar och att få fylla något överhuvudtaget.

IMG_4792web

Trodde ni att jag skulle ordna med storfest och bjuda in alla jag känner så trodde ni fel. Det här var vad jag önskade mig som sällskap på min trettioårsdag: Skogen. Stillhet, barrdoft, mjuk mossa och gott varmt kaffe i termos.

IMG_4675web

Men först blev jag utbjuden på altanen för födelsedagsfrukost. Fina Max hade plockat vitsippor…

IMG_4680web

…skurit gurkskivorna som hjärtan och pyntat med violer i min yoghurt ❤

IMG_4687web

Kvällen innan hade vi kollat upp en vandringsled som skulle ta oss mellan platser där det förr i tiden legat stugor och dansbanor. Jag är ju väldigt förtjust i historia, speciellt sån om vanligt folk.

IMG_4694web

Och som av en slump såg vi att just denna led låg exakt tvärs över sjön mot där vi bodde! Bara in i skogen en bit. Vi bestämde oss för att paddla över med kanoten och försöka hitta den.

IMG_4689web

Smidigheten här lyckades förstås plumsa i med ena foten när hon skulle iland. Tur att man ändå kunde tänka sig en kopp varmt.

IMG_4691web

I berget satt dessutom den mest perfekta strumptorkare.

IMG_4697web

Vi hittade leden och Max dök ner i ett gammalt röse. Varför är de håliga mitt i? Någon som vet? Jag gick och klurade på detta länge.

IMG_4699web

Leden bjöd på väldigt omväxlande natur; ena stunden vandrade man förbi söta små sommartorp…

IMG_4706web

…andra böjde man sig under vildvuxna grenverk.

IMG_4726web

Efter vi traskat på ett tag började stigen leda oss rätt brant uppåt och plötsligt stod vi framför detta. Att tänka sig att människor kommit hit och dansat en gång…

IMG_4734web

Och strax ovanför det gamla danshuset fick vi denna utsikt. Vilka kvällar de måste ha haft!

IMG_4728web

Vi fortsatte ner igen och satte oss bland några svalkande tallar. Till lunch hade vi med oss lite smått och gott som vi vek in i kornbröd till wraps.

IMG_4738web

Turen fortsatte in i tätare skog och härliga saker dök upp; som denna mossbevuxna grenkamp.

IMG_4756web

Bland granarna fann vi efterrätt.

IMG_4777web

Hela fält!

IMG_4772web

Vi plockade och åt.

IMG_4723web

Har aldrig lagt märke till harsyrans vackra blommor förut, men nu.

IMG_4758web

På ett annat ställe var det fullt med granstruntar som jag kastade mig över, men det var ett misstag. Ej gott. Max däremot tyckte inte de var helt fel.

IMG_4783web

Vi vandrade vidare en god stund.

IMG_4827web

Tills det vart dags för vila.

IMG_4794web

Max la sig ner i mossan…

IMG_4807web

…medans födelsedagsbarnet sprang runt barfota i den.

IMG_4832web

Så småningom leddes vi ut ur skogen, in bland några björkar…

IMG_4830web

…och ut på en äng.

IMG_4838web

Väl hemma igen var det dags för finskumpan.

IMG_4855web

God champagne, vitsippor och ett kaffefläckat gammalt bord. Det är precis min sorts mix det.

IMG_4873web

Vi åt gott intill sjön och när solen gått ner tände vi upp inne på glasaltanen och satte oss där.

IMG_4868web

Vi spelade gamla musikgodingar, hittade nya, pratade allvar och snackade skit, drack mer champagne och smånallade ur grytan.

IMG_4879web

Till sist var det beckmörkt ute och då bryggde vi kaffe.

nudelsallad med mango & koriander och hur jag orkar laga mat

IMG_4071web

En gång i tiden var jag väldigt matlagningsintresserad. Det var innan jag blev utbränd och började se på det som ännu ett område där jag behövde prestera. Jag råddes av min psykolog att köpa hämtmat när det var som allra värst, men med min inkomst var det tyvärr inte aktuellt. Under lång tid bestod därför middagarna hemma hos mig utav det näst bästa: tvåkomponentsrätterna. Det vill säga potatisbullar med lingonsylt, dumplings med sojasås, fiskpinnar med potatis, pasta med pesto och så vidare… Det var vad jag orkade med helt enkelt. Hade jag inte haft barn hade det nog bara blivit yoghurt eller en macka.

Men maten är viktig och speciellt när man som jag lider av en depressionssjukdom. Kruxet är ju dessvärre att man inte orkar göra den där nyttiga, härliga maten som man mår bra och blir glad av. Så. När jag började må lite bättre, orkade ta mig an matlagningen lite mer, så gick jag till biblioteket. Där lånade jag hem alla kokböcker jag tyckte såg inspirerande ut och så började jag bläddra. Alla rätter som såg goda och inte alltför komplicerade ut sparade jag. Sen förenklade jag dem. Massor. För ännu är jag inte där att jag står och njuter när jag lagar mat. Det kan vara mysigt ibland, men de allra flesta dagar är det ett nödvändigt ont. Men jag vill hjälpa min kropp och min trasiga hjärna att läka och jag vill orka så mycket som det är möjligt om dagarna. Därför måste middagarna gå fort att göra, men de ska vara goda och bra för mig.

Nedan kommer receptet på en rätt som jag gör ofta och som går hem hos både vuxna och barn – iallafall hos mig 🙂

Enjoy!

IMG_4069web

För ca 4 port

Nudelsallad

1 dl edamamebönor

1 mango

1/2 purjo eller några salladslökar

1 röd paprika

1 kruka koriander

1 paket kelpnudlar

lite rostade jordnötter till topping

några nypor chiliflakes till topping

 

Dressing

1 lime

1 msk soja

2 msk sesamolja

några cm färsk ingefära

 

Börja med att göra dressingen genom att pressa limen i en skål. Häll i sojan och sesamoljan. Skala ingefäran och riv i denna. Rör runt.

Koka upp vatten till edamamebönorna och koka dessa ca 2 min alt ånga dem tills de är genomvarma. Skär upp mango och paprika. Strimla purjon/salladslöken. Skölj kelpnudlarna och klipp dem lite (de är jättelånga!). Hacka jordnötterna. Lägg alltihop, förutom jordnötter, i en skål. Klipp koriander över och vänd runt alltihop. Servera och toppa med jordnötter och lite chiliflakes.

 

 

 

valborg

majbrasa_web

Näe. Det här är inte ett härligt brasfoto från min magiska Valborgskväll. Det här fotot kommer från Skålbo bygdegård. Men det här var ungefär min förväntning på kvällen. Gosigt familjebrasmys, kanske en termos kaffe och lite varm choklad till barnet och så manskör som stämmer upp i en gåshudsvacker Vintern rasat. 

Men Valborg vart såhär istället:

IMG_4123web

Trötta mamman virade in sig i en mjuk kimono och orkade inte ta sig upp från soffan. Pappan kom hem och var arbetsslut. Och barnet var purket och på dåligt humör. Så vi sket i den där brasan och stannade hemma istället.

Och vet ni vad? Jag är bara tacksam för att jag accepterade läget. Det hade jag aldrig gjort för ett år sedan. Då hade jag struntat i att min kropp inte orkade, att familjen var trött och tvingat ut allihop till den där elden. För att jag så gärna ville orka, ville vårfira och brasmysa och liksom vara del av gemenskapen – också fira Valborg, precis som alla andra. Visst svider det lite att man missar. Men det kommer fler vårkvällar och brasor och jag vill ha vilat upp mig tills dess, så att jag nästa gång inte bara orkar gå dit – utan också orkar vara närvarande vid dem.