från stan till landet

IMG_7922web

Tänk att vi bodde här för bara en vecka sen. I en tvåa mitt bland nästan en miljon människor. Och nu bor vi i en by där inte ens fyrahundra personer bor. I ett stort jäkla hus! Hade jag aldrig trott för ett år sedan.

IMG_7919web

Kvällen innan avfärd kom Elina över och tog med Mide ut som fick välja fika. Hon valde munkar. Vi valde flamingocava. Max frostade av frysen så det vart dessutom frystömning av glass.

IMG_7972web

Väl nere i Skåne mellanlandade vi först hos Max föräldrar, plus systrar som vart över för att fira midsommar. Det blev stora taberaset med midsommarmat.

IMG_7946web

Mide passade på att plocka röda vinbär till efterrätten…

IMG_7958web

…och att bli kramad av pappa.

IMG_7939web

Dagen därpå åkte vi äntligen över till vår by! Jag och Max var lite nervösa. Mide hade ju aldrig sett huset, tänk om hon inte skulle tycka om det. Men det visade sig vara en oro vi snabbt kunde lägga åt sidan, för såhär glad vart lilltjejen när hon kom dit.

Sen dess har vi i princip levt i trädgården. Vi fixade i ordning köket så vi kunde laga mat och sitta vid ett bord, ställde upp sängarna på övervåningen så vi kunde sova. Jag fick eventuellt också nojan på det befintliga duschmunstycket och -slangen och vart tvungen att byta ut dessa asap, men I ÖVRIGT – trädgårdspul. Helt underbart har det varit att kunna (och orka, och vilja!) spendera så mycket tid utomhus. Det är också en mycket speciell känsla att beskära, rensa, städa upp och piffa till sin egen lilla plätt på Jorden. Det känns så urmänskligt på något vis, så tillfredsställande. Och trots att det är mycket jobb, så finns det lust och lugn i arbetet. Det är också oerhört skönt att känna sig trött i kroppen och inte i hjärnan som jag annars alltid gör.

Och så förstås kaffet på morgonen; att kunna gå ut i nattlinnet och bara sätta sig ner i gräset. Inget folk, inga fimpar, inga tvärbanor, bussar och bilar. Bara fåglar som inte kunde bry sig mindre om en utbränd toka i nattlinne.

fotbolls-vm

IMG_7865web

Snälla pappan installerade sig på verktygslådan i köket så lilltjejen kunde få titta på barnfilm på TV:n istället för fotbolls-VM.

IMG_7874web

Men vem kommer hem med pizza och lyckas lura med hela familjen på matchen dagen efter då? Pappan.

drömmen

IMG_7853web

Så var det gjort. Jag hämtade mina saker ifrån Beckmans och åkte därifrån. När allt var inpackat i bilen gick jag runt på våningen som var vår. Min och mina klasskamraters. Som vi slitit, skrattat, skapat, bubblat av entusiasm och idéer, gråtit av trötthet och prestationsångest. Nu har de tagit examen. De ska vidare på sin resa i modets, textiliernas och konstens magiska värld. Själv blev jag aldrig klar. Kommer aldrig bli klar. Inget prestigefyllt examensbevis från Designhögskolan med stort D. Som jag kämpade för att komma in och som jag kämpade för att kunna stanna kvar. Men jag nådde aldrig fram till målet, körde bara rakt in i väggen istället. Det är en stor sorg som det kommer ta tid att hämta sig ifrån. Framför allt kommer det ta tid att acceptera och förlåta mig själv för att jag inte orkade mer. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag fått höra i min rehabilitering att det är de ambitiösa, duktiga flickorna som oftast drabbas av utmattning, att min depressionssjukdom inte är ett tecken på svaghet, utan ett tecken på att jag kämpade på för hårt och för länge – jag sumpade min dröm och den kommer aldrig att komma tillbaka. Jag måste leva med att kroppen som gav upp och hjärnan som slutade fungera är mina. Det är en sorg. Visst hjälper det att tänka på att jag åtminstone fick hjälp medan min dotter ännu är liten, att jag inte arbetsknarkade bort hennes barndom och vår relation – visst hjälper det. Men att vara en bra mamma är bara en del av mig. Det där andra som bara var mitt, min dröm och min passion, min egen plats där jag kunde uttrycka mina känslor, tankar och idéer. Den platsen är borta nu. Och den är borta på grund av mig själv.

Jag gick flera varv runt på våningen, tittade på allt, satte mig i fönsterkarmen där jag brukat sitta. Drog fingrarna över borden, väggarna. Just som jag skulle ta hissen ner till bilen igen såg jag mig själv i spegeln, rödgråten framför provdockorna. Jag vet inte varför, men jag kände direkt att jag var tvungen att ta en bild. Det kändes så slutgiltigt på något vis. Dockorna, uppradade men tomma. Bakom mig.

 

första lasset

IMG_5127web

Såhär såg det ut hos oss i lördags. Bord och stolar och flyttlådor överallt; första flyttlasset skulle nämligen iväg!

IMG_5133web

Mide höll låg profil bakom kartongerna, medans jag och Max kånkade och höll på. Inbäddad i hemmets alla kuddar förstås. Man får ju passa på.

IMG_5137web

Framåt kvällskvisten när grejerna skulle ut i skåpbilen sprang hon ner och det skulle bäras och lyftas in. När det var dags för det riktigt tunga var det dock bättre att slå sig ner i gungstolen och ta vattenpaus. Och hålla koll på grabbarna förstås.

IMG_5139web

Så nu är vi halvvägs där! Frukost, lunch och middag får härmed intas kring soffbordet för köket är helt tomt. Overkligt. Snart är vi verkligen nerflyttade.