veckan som gått…

kim_angest_web

…var tung. Som jag nämnde i inlägget med senaste lördagslåten så blev det ett rejält bakslag efter att jag kommit hem från Värmland. Och den övergripande känslan veckan igenom har varit: ta bort mig. Få bara bort mig härifrån.

Det är ett hårt slag mot självkänslan när jag får de här bakslagen. Jag som tidigare varit så kapabel, så stresstålig, så stark, driftig, företagsam och klarat mig igenom storm efter storm alldeles själv, klarar plötsligt inte ens av att ta mig upp ur sängen. Trots att jag sovit en hel natt är jag som förlamad av trötthet. Jag. Kommer. Inte. Upp. Hjärnan är avtrubbad. Dåsig. Långsam. Jag minns inte vad det är för veckodag. Har svårt att hitta orden, forma meningar. Har svårt att tänka. Det är som att hjärnan bara stängt av. Gett upp. Ögonen orkar inte fokusera, utan flimrar bara. Yrsel. Illamående. Jag kan bara ligga ner och andas. Lugnt, djupt. Då, sakta sakta, kommer jag försiktigt tillbaks igen.

Allt har känts övermäktigt. Inget har känts kul. Jag har fått hjärtklappning av minsta lilla grej och börjat gråta över struntsaker. Jag har varit tömd helt enkelt, slut, det har inte funnits någon som helst energi kvar.

Så vad hände då? Värmland var ju så bra, jag fick massor med ny kraft, kunde släppa föräldraansvaret och mammarollen en stund och hade tid att bara vara jag.

Jag antar att det var detta: På vägen hem fick bilen krångel med kylaren och blev överhettad, så vi vart tvungna att stanna mitt på E20. Lång historia kort så slutade det med att vi stod vid en sopstation ute i Tumba och fick bilen bärgad runt midnatt. Kom hem en timme senare och kröp i säng. Det kan låta dramatiskt kanske, men såna händelser brukar inte stressa upp mig särskilt. Man kan liksom inte göra så mycket mer än att försöka lösa situationen så gott det går i stunden, och funkar inte det så får man bara sätta sig ner och invänta hjälp. Det löser sig alltid till slut och vi hade ju inte gjort oss illa.

Men det är det som är så lurigt med att befinna sig i återhämtningsfasen av utmattningen: Man måste lära känna sig själv igen. Gränserna för vad jag orkar och kan ta emot har placerats om och jag har oftast ingen aning om vart de ligger förrän efteråt. Den här bilincidenten var uppenbarligen jobbigare för min hjärna att hantera än vad jag trodde. Dagen efter var jag helt slut. Men vilade jag mig då? Nähä. Jag hade ju just kommit hem från semester. Då vilar man inte. Då tar man tag i saker. Det fanns ju ingen mat hemma, det var fullt med tvätt från resan, Mide skulle komma hem igen och då ville jag förstås att det skulle vara fint och mysigt, hon hade ju också pratat om att hon gärna ville ha en kompis över, det hade hon ju pratat om så länge så det ska hon väl få ha. Hon ville gärna bjuda på våfflor, måste handla ingredienser till det. Och vi måste bestämma datum för flytten, ta reda på hur vi ska få ner alla grejer på billigast och smidigast sätt för vi har ju inte så mycket pengar att röra oss med. Måste säga upp lägenheten här i tid så vi inte står med dubbla hyror. Och förskola där nere. Det måste vi kolla upp innan de stänger för terminen. Vilken är bäst? Tänk om Mide inte trivs. Banken ska vi ha möte med på torsdag om lånet. Kommer jag förstå alla termer, borde jag läsa på om något? Och hur fan ska vi göra med bilen nu när den är på verkstad IGEN, ska vi sälja den nu innan flytten? Har vi råd att köpa en ny? Vi måste ju ha bil på landet. Och så är det den där jobbresan jag snart ska på…måste planera den. Och middag. Vad ska vi äta till middag?

Och så vidare. Det vart för mycket för min känsliga stackars hjärnan, så den stängde bara av. Och jag förstår det. I efterhand förstår jag alltid. Klart att man till slut bara drar om ens behov hela tiden blir förbisedda. Trots att man varnar och varnar och varnar. Jag fattar. Jag blir bara så less på att jag fattar för sent. Att jag inte hinner stoppa och balansera upp innan det blir fullständig krasch. För det är inte kul att bli trötthetsförlamad av sin egen hjärna i en vecka. Det tär.

Men. Efter den värsta besvikelsen över att jag aldrig verkar lära mig lagt sig, och efter att jag fått kraft nog att rycka upp mig från den djupaste känslan av misströstan över att jag aldrig kommer att hitta en hållbar balans – så försöker jag vara tacksam för att jag får den här tuffa lektionen redan nu. Medans Mide fortfarande är liten och medans jag fortfarande är ung. För det innebär att jag hinner göra om och göra rätt.

3 thoughts on “veckan som gått…

  1. De där mentala listorna kan vara otroligt dränerande. Nu har jag inte varit utmattningssjuk (än?) men jag har vänner som drabbats, en deö ohyggligt hårt. Jag försöker verkligen hitta tid för återhämtning i mitt ganska kaotiska liv. En tur på landet, ensamtid i soffan. Jag blir eremit när jag är för stressad. Orkar inte umgås ens med de bästa vännerna. Jag är snart 47 men jag får öva hela tiden på att lära mig det här. Att fördela måsten på olika dagar o parkera saker mentalt. Om jag nu ska ringa till X o planera Y imorgon då gör jag en påminnelse i mobilen o sen släpper jag det för dagen. Det funkar oftast. Och så ger jag fan i att planera in aktiviteter varenda ledig stund. Jag tar det på dagsformen o är tydlig med det. Kram på dig o hoppas du hittar verktygen du behöver för att återhämta o portionera ut din energi. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s